Ett år av saknad
Ja idag är det redan ett år sedan Simons pappa somnade in. Det går så fort, känns som om det var igår samtidigt som det ibland faktisk känns som att det va evigheter sedan man träffades sist. Konstigt det där med tid!
Men det som känns så fruktansvärt i det hela är att varken min eller Simons pappa finns. Hur ofta händer det, vi har inte ens fyllt 25 än. Får man tycka synd om sig själv ibland så är det när man tänker såhär. Vissa dagar känns bra, vissa mindre bra. Det är som med allt annat. Det går upp och ner. Men man måste ta till vara på det man har, det får inte glömmas bort i allt elände. Varken pappa eller Svenne vill se att vi slutar leva och ha roligt, jag tror faktiskt att de är med oss ändå på något vis <3
Kärlek till er! <3
<3
<3 kram
<3
